söndag 7 oktober 2012

Alan Garners magiska mytiska värld

När jag var ganska liten, kanske åtta-nio år (minns inte året. Den gick första gången 1972 men det här måste ha varit ungefär fem år senare), gick Alan Garners ungdomsroman Elidor, det gyllene landet som sommarlovsföljetong på radio och jag var trollbunden. Livrädd, men fascinerad, förälskad och fast. Kanske var det där min kärlek till skräck tog sin början.

Jag gjorde som min storebror (jag var en fruktansvärd men hängiven härmapa) och läste De tre fördömda och blev ännu mer skräckblandat förtjust. Alan Garner hängde sedan med under åren, och jag läste Stenens visdom och Den förtrollade stenen (ja, det är mycket med sten i Garners berättelser) och Orion i ögat. Det finns ett slags magi, något ogripbart och outtalat i Garners romaner. Man vet inte säkert hur det går; om slutet är lyckligt eller inte, och det störde mig nog lite grann när jag var barn.

Det var först när jag som vuxen läste om De tre fördömda som jag insåg vilken lysande författare Garner är. Jag var så rädd att håren reste sig i nacken och jag inte vågade släcka ljuset och den känslan har jag fått varenda gång jag läst om denna briljanta berättelse. Den är definitivt hans mästerverk, men det klart - Elidor står inte långt efter (tänkt, när barnen ser hur någon försöker öppna dörren utifrån fast ingen står på trappan - hu! Och den grå tysta världen i Elidor... Ruskigt! Och vansinnigt sorgligt).
Jag blev hemskt glad när jag såg att en ny bok av Garner skulle komma ut, dessutom en avslutning av Colins och Susans äventyr från Den förtrollade stenen (fy, när de blir jagade av svartalverna...).

Alan Garner, läskig gullefarbror.

Boneland är inte en barnbok, inte ens en ungdomsbok utan skriven för vuxna, vilket äger en viss logik eftersom Colin numera är medelålders. Garner gör det verkligen inte lätt för sig. Romanen är skriven i ungefär samma fragmentariska och korthuggna stil som jag minns att Orion i ögat är. Det tar en stund innan man lär sig språket, stilen, dialogen, och kommer in i berättelsen. Den är allt annat än lättillgänglig och färdigtuggad. Här handlar det om fullkornsprosa och man får själv fylla i luckorna men det är underbart att få använda fantasin, om än ganska frustrerande att inte få tydliga och klara besked. För inte får man några svar på det man kan ha undrat över i Den förtrollade stenen och Månen över Gomrath. Man blir inte det minsta klokare på Colins och framför allt Susans öde, däremot  bjuds det på underbara resonemang och svindlande tankeutsvävningar om tid och rymd, myt och vetenskap. Det är det som är den stora behållningen av Boneland, åtminstone för min del.

2 kommentarer:

Pomegranate sa...

Åh, långt härligt inlägg! Jag kommer ihåg omslaget till Elidor, den fanns på bibblan, men jag har inget minne av att jag har läst den. Är inne på ungdomsböcker just nu så det är kanske dags att läsa Garner nu.

Genomgår för övrigt något av en kris just nu när det gäller böcker, har förstått att det snart inte får plats fler bokhyllor hemma. Jag har börjat rensa ut lite grann, typ pocketdexkare från nittiotalet som jag sannolikt aldrig kommer att läsa om. Hur gör du? Slänger du eller samlar?

Inkling sa...

Tackar! Trodde ingen pallade läsa det, än mindre var intresseard av Garner.
JAg tycker definitivt att du ska läsa honom om du inte gjort det. Elidor och ffa De tre fördömda är bäst, tycker jag, och om du ska välja en är det den sistnämnda. Den funkar som vuxenbok också, så läskig är den. Och välskriven.

Jobbig insikt att utrymmet är begränsat. Själv rensar jag ut då och då. Ibland får jag syn på någon bok jag inte förstår varför den finns i min hylla och kastar den. Eller så går jag systematiskt igenom hyllorna och plockar ut det jag antingen inte tycker om eller inte betyder något längre. Släng du dina gamla deckare...

Förresten, den där Ann Mari Falk-boken jag reserverade (från en filial) var visst försvunnen och gick inte att hitta. Får väl köpa från bokbörsen, kanske - bara för att prova på.