måndag 1 november 2010

Sansad anglofili - om sådan nu finns

Förra veckan fick jag i mina händer Kate Mortons nya roman The Distant Hours. Det är en tjock lunta på dryga 650 sidor och efter fyrtio av de sidorna är jag redo att avlägga en första rapport. I love it.
I Mortons debutroman The House at Riverton vräkte hon på med vad man kan föreställa sig var allt hon någonsin älskat i brittisk litteratur och film.
I efterordet nämnde hon flera tv-serier, bland annat Upstairs, downstairs om jag inte missminner mig, som inspiration. Och det märktes.
Det blev nästan lite för mycket av det goda, det vill säga sådant som alla anglofiler älskar. Miljöer, kläder, sätt att uttrycka sig, kläder, möbler, intriger...
I sin andra roman, The Forgotten Garden, var det en något mer sansad anglofili (om nu någon sådan finns) som fanns som ram och filter. Visst fanns där den typiskt engelska trädgården, anspelningar på The Secret Garden (och Frances Hodgson Burnett), små cottages, hemgjorda teblandningar, den lilla byn (som tagen ur Midsomer Murders - minus morden, då) et cetera, et cetera. Men som sagt - anglofilin var något mer sansad och intrigen fick ta mer plats och jag anade att Kate Mortons författarskap hade en enorm potential (trots att en pensionerad kollega kallade The Forgotten Garden för pigroman).
Med The Distant Hours känns det som att Morton verkligen har hittat rätt . Språket är (vad jag kan bedöma) utsökt utan att vara sökt och överarbetat, personerna är fint tecknade och miljöerna är mycket levande och verkliga. Den enda nackdelen som jag kan se det, är att själva boken är så tjock att den är besvärlig att hantera när man ska läsa i sängen. Men det kan jag leva med.

Edie jobbar på ett mycket litet förlag i Notting Hill och får i uppdrag att köra ut på landsbygden i Kent för att ordna ett kontrakt med en författare. På vägen hem kör hon vilse och ser en skylt där det står "Milderhurst Castle". Hon tvärbromsar, eftersom hon känner igen namnet från ett brev hennes mamma fått ett par månader tidigare. Ett brev som hade skickats 1941, men som legat bortglömt i en försvunnen postväska ända tills nu, när postverket äntligen delar ut det. Brevet hade fått Edies mamma att gråta och Edies mamma är inte den som visar känslor i första taget. Mamman berättar så pass mycket för Edie att hon under kriget evakuerades från London som barn och hamnade på Milderhurst Castle hos den egensinniga Juniper Blythe, då sjutton år, och hennes äldre tvillingsystrar och deras far, författaren. Han har bland annat skrivit Mud Man, en barnbok som Edie älskade så mycket som barn att hon stal den från biblioteket.
Och här står nu Edie, på ett B&B strax intill Milderhurst Castle, med löftet om att få en guidad tur inuti slottet dagen efter.

Jag ber om ursäkt för att jag inte skriver mer, men The Distant Hours pockar obönhörligen på min uppmärksamhet...

5 kommentarer:

Pomegranate sa...

Åhh!!! Jag har egentligen inte tid att kommentera nu eftersom jag måste iväg till tåget, men ÅH vad jag ser fram emot att läsa den här och att om möjligt få diskutera den med dig här. Den står i bokhyllan (håller nämligen på med Drood ff, den tar tid...)och väntar. Blev alldeles svettig när jag hittade den på Uppsala English Bookshop och tjuvköpte den (har lovat sambon att dra ner på bokinköp enär vi just nu lever på kärlek,vatten och föräldrapenning. Återkommer!

Danette sa...

Åh vad perfekt läsning för vintern! Måste skicka efter den, men skall väl köpa den på engelska. Bokklubben är träig just nu med författare som Pagnol ( ja jag vet, KLASSIKER....), Lisa See (har läst just Beautiful Girls), Toibin (har just läst Brooklyn). Den elfte diskuterrar vi Suite Francaise, sedan vet jag inte om jag vill vara med längre. Sittenfeld, Atkinson, och nu Morton är ju mer min tékopp. Tack kära vän för ett lysande tips!

Inkling sa...

Drood...? upprepar jag frågande. Eh..Dickens? Klart att man ska köpa böcker även om man har det knapert. Dra ner på mat istället!

Ja, den här kommer du att gilla, Danette! Skippa din tråkiga läsecirkel, gå in i det introverta ensamläsandets cirkel iställettiesse...

Helena sa...

Håller själv på och läser "The Distant Hours" just nu och kan bara hålla med. För första gången är jag minst lika engagerad i det nutida spåret som det i dåtid. Edie känns oerhört sympatisk. Och så allt det där uppenbara: tvillingar! Bedagat gammalt slott! Sagor! Gotik! Just nu ligger hjärtat främst hos den kärva Percy. Är mycket nyfiken på vad (och vem, annat än fadern) som format henne.

Måste också återgå till "The Distant Hours"!

PS: Läste "Drood" - en annan svårhanterlig tegelsten som är värd värkande handleder och ett ständigt uppuffande av kuddar - när den kom ut vårvintern 2009. Mycket, mycket bra. Förstås. Kan det bli annat när en opiumberoende Wilkie Collins är berättarjag och ciceron...?

Inkling sa...

Jag gillar också Percy bäst. Hittills... Mycket spännande att se hur det utvecklar sig!
Jag kan inte låta bli att ha Waters The Little Stranger i bakhuvudet när jag läser: nergånget gods (om än mindre än Milderhurst), systrar/syskon, mysterium i det förflutna, en vanlig dödlig som hamnar i deras värld...

Nu googlade jag Drood och äntligen fattar jag vilken bok ni pratar om, Dan Simmons roman om Dickens - jag trodde första att det var själva Dickens oavslutade roman Pomegranate menade.. Opium, Wilkie Collins? Nu spetsar jag öronen. Låter härligt!