fredag 28 maj 2010

I was looking for a job and then I found a job

Ibland förundras man mer än vanligt över hur människan fungerar och resonerar. Jag har påbörjat ett vikariat på en av kommunens filialbibliotek och trivs som fisken i vattnet. Låntagarna på orten är trevliga och ganska många, faktiskt. Det är en välbesökt filial, till skillnad från andra filialer jag tidigare arbetat på.
På filialer blir det ju gärna så att folk inte plockar upp sina lånekort - om de ens har dem med sig - eftersom bibliotekarien vet vilka de är. Men konstigt nog verkar låntagarna också tro att man har överfört den ordinarie bibliotekariens ansikts- och namnminne i sin hjärna när man tar över som vikarie. Alla låntagarna har konstaterat att jag är ett nytt ansikte, men lik förbannat säger dem när jag frågar efter lånekortet: "Åh, det har jag aldrig med mig, jag är välkänd stamkund här, hö hö hö!"
Efter den tjugonde låntagaren som sagt så gott som exakt samma sak, tar jag ett djup andetag och säger, leende men något sammanbitet "Men jag är inte stamkund, så jag skulle gärna vilja låna ditt lånekort eller din legitimation, tack".
Hur tänker dem? Hur ska jag veta vad de heter? Tror de att det finns ett register med foton på låntagarna som jag varit tvungen att plugga in för att få jobbet?

Nå, det är inget stort problem, om än omfattande. Större - men tack och lov inte särskilt utbrett - är problemet med låntagare som talar om för en hur man ska sköta sitt jobb. "Leta i Libris. Det finns på den här adressen", sa en beskäftig farbror häromdagen och sträckte fram en utskrift från Libris. "Du får inte behålla pappret, men du kan få titta på det", fortsatte han.
Jag försökte tänka att han bara ville vara hjälpsam, men misstänker att det snarare var ett utslag av ett djupt rotat kontrollbehov.
Well, vi har alla våra problem. Men jag tänker definitivt inte låta honom bli ett av mina.

tisdag 25 maj 2010

All I want is to sing it out loud...

Ikväll tar Gareth Malone sig an ännu ett gäng ovilliga körsångare. Klockan åtta kan ni se honom värva snubbar i South Oxhey till sin kör, snubbar som hittills bara ägnat sig åt puben, fotboll och boxning.
Jag skulle i och för sig titta på Gareth vad han än gör, men det är verkligen roligt och upplyftande att se hur någon så hängiven som han får andra att se på saker, i det här fallet körsång (men det för säkert med sig andra saker också) ur ett annat perspektiv och upptäcka glädjen i att sjunga. Jag menar, man blir alltid glad av att sjunga och är man glad sjunger man. Möjligheten att kunna sjunga är på något sätt som en inbyggd glädjeackumulator i den mänskliga kroppen. Prova själv, du som kanske inte brukar sjunga. Antagligen har det en hel del med andningen och syresättningen att göra.
My God, nu låter jag som fräulein Maria i Sound of Music, men jag tycker verkligen om att sjunga.
Gareth är lite som Jamie Oliver i sin skolmatsserie. Han ger sig liksom inte utan tror benhårt på det han gör. Sådant gillar jag.

I give you the sweetheart Gareth:

onsdag 19 maj 2010

En sympatisk författare

Jag gillar Lisa Jewell. Det har jag gjort ända sedan jag i forskningssyfte lästeVince&Joy. TheTruth About Melody Browne är bitvis oerhört rörande och gräslig och befinner sig långt från den genre Jewell från början placerades i. Chick lit, alltså. Hon försöker inte vara rolig, utan humorn finns som en varm grundton som alls inte tvingas fram i ansträngda skämt och metaforer. Jag tror att jag skrattattill ett par gånger bara. Nej, Lisa Jewell blir för varje roman allt mer allvarlig och djuplodande. I Våga flyga var det ganska svart och sorgset ett tag, och i TTAMB är det så pass illa att jag faktiskt kommer att tänka på Janet Fitch. Och det är inte illa. Det lilla barnet Melody har det långt ifrån lätt. Bara i den sista fjärdedelen av boken återkommer Jewell till sin normala, varma, allt-löser-sig-till-slut-ändå-känsla. Och då är det bara trevligt och inte det minsta sliskigt eller kladdigt. Lisa Jewell är alldeles för skicklig för det. Hon har stil. En verkligt sympatisk författare.

Fynd från bibblans utgallring: Muriel Sparks I annan ägo, Alice Babs memoarer, Nancy Horans Kärleken till Frank, Svenska noveller, Angela Huths Land Girls. Inte illa.

söndag 16 maj 2010

Ode to Kate, del två


Förra sommaren vid den här tiden skrev jag en hyllning till Kate Atkinson, men det här är en hyllning till en annan Kate från de brittiska öarna. Igår premiärsatt jag utemöblerna för säsongen och läste - lusläste - artikeln (i Uncut) om Kate Bush jag nämnde i förra inlägget. Den spänner över tolv sidor och absolut briljant. Artikelförfattaren Graeme Thomson har gjort en djupdykning i albumet Hounds of Love, Kates bästa, starkaste och mest enhetliga någonsin. Det är makalöst intressant att läsa om hur hon utgick från demon och istället för att bara ha den som förlaga byggde på den, lade på fler lager och experimenterade med instrument, röster, fairlight, trummaskin och alla tekniska möjligheter. Hon och hennes dåvarande pojkvän Del Palmer, som också var hennes basist och fortfarande är, satt i studion hon byggt i uthuset hemma hos sina föräldrar i Lewisham. De började i november -83 och den blev klar knappt två år senare. En av studioteknikerna Hayden Bendall berättar hur han kom dit på morgonen, gick in i köket där hela familjen Bush satt samlad:

"You walked in through the garden into the kitchen: all the family's business and conversations took place around this huge kitchen table. Paddy [Kates ena bror] were always around, and the two dogs, Bonnie and Clyde, the hounds of love on the albums cover. There were pigeons and doves alla over the place, her dad smoking his pipe and her mum making sandwiches. It was idyllic."
Ja, verkligen. När man är uppvuxen i en familj där ens kreativitet ständigt blivit uppmuntrad och man känt sig trygg är det inte konstigt att ha en så stark övertygelse att det man vill göra musikaliskt är rätt, som Kate hade. Och har. Kate skrev The Man With the Child in His Eyes som finns med på debutalbumet The Kick inside när hon var tretton. Bara en sådan sak.

Kate, Bonnie och Clyde

När jag läste artikeln kom jag på en av anledningarna till att jag tycker så mycket om just Hounds of Love. Den handlar till stor del om naturen. Efter den förra skivan The Dreaming hade hon köpt en stor gård i Devon där hon höll på i trädgården mycket. "The stimulus of the countryside is fantastic", sa hon. Låten The Big Sky handlar om hur hennes katt brukade sitta på grindstolpen och titta upp på stjärnhimlen på kvällarna. Baksidan - för på den här tiden fanns det en baksida på skivalbumen, ungdomar - är till större delen en tematisk helhet som rör sig i utomhus: is, vatten, sjöar, åar, skog, snö, koltrastar, dimma... The Morning Fog är en underbar hyllning till det nära, det verkliga: en morgon när naturens skönhet är slående.
"Part pop record, part epic romantic poem, Hounds of Love 'has a mystical, bardic quality that is part of our ancient British tradition" menar Youth från Killing Joke som medverkar på skivan. Och det stämmer. Natrurromantiken har alltid varit framträdande i den brittiska kulturen.

Efter tjugofem år är det fortfarande mitt favoritalbum, alla kate(sic!)gorier och den berör mig lika starkt varje gång. Efter Hounds of Love har hon inte nått samma svindlande höjder igen, det är alla kritiker och fans överens om. Men å andra sidan är hon tillräckligt bra vad hon än gör - hon är ju Kate Bush.

onsdag 12 maj 2010

Ett svart hål djupt in i hjärtat, magen, själen

I Kulturnyheterna häromveckan recenserade Per Sinding-Larsen - en man vars omdöme jag synnerligen respekterar - en nyutkommen cd av debutanten Anna von Hausswolff. Klipp visades, musiksnuttar spelades och jag blev totalsåld. Förhäxad, hypnotiserad.
I senaste numret av musiktidningen Uncut finns en lång artikel om hur min all time heroine Kate Bush påverkat andra musiker. Under åren har jag tyckt det varit ganska tröttsamt att höra hur diverse halvbegåvade sångerskor jämförts med denna gudinna, exempelvis den i mitt tycke urtrista Tori Amos - bara för att de spelar piano och sjunger okonventionellt - men när man hör hur Anna von Hausswolff sjunger, hur hon använder rösten som ett instrument, kommer man inte undan tankeassociationen.


Kate

För mig sällar von Hausswolff sig till den exklusiva skara av sjukt musikaliskt begåvade musiker med starkt röst de spelar på där förutom Kate Bush också Joanna Newsom befinner sig och även P J Harvey på skivan White Chalk. Den sistnämnda har dock inte samma vackra röst, även om hon använder den på samma sätt som de andra.
youtube kan man se The Tram Sessions, där Anna von Hausswolff sitter på spårvagnen och sjunger. Cool, superbra. Hennes musik är svart som Harveys White Chalk-skiva, vacker som Kate Bush och rösten är stark, egen och med risk för att låta patetisk: otroligt uttrycksfull. Den går rakt in i magen på en. Och framför allt är hennes musik melodisk. Lika lite som jag tycker om fragmentariska romaner, tål jag atonal och tja, omelodisk musik. Men von Hausswolff skriver låtar man kommer ihåg, melodier.
Debutalbumet Singing From The Grave kom förra veckan. En stjärna är född. Missa henne inte.
Favoriter på albumet är Move on, Pills och The Book.


lördag 8 maj 2010

Överlägsen

Han är helt klart kungen i den svenska deckargenren, eller rättare sagt spänningsromangenren. Sedan kan de kalla vilket fruntimmer som lyckats få ihop en halv- eller heltaskig deckare för "Sveriges nya deckardrottning". Är inte det ett ohyggligt urvattnat begrepp? Kallar man exempelvis Camilla Läckberg för deckardrottning betyder det inte längre något. För att kallas deckardrottning ska man vara överlägsen. Överlägset bra, överlägset spännande, överlägset kluriga intriger. Inte överlägset bäst på marknadsföring.

Men tillbaka till Johan Theorin. Det finns inget jag inte gillar med Blodläge. Jo, förresten. En sak. Den kommer att ta slut. Men tills dess ilar det i magen av längtan när jag tänker på att lägga mig och läsa på kvällen. För en gångs skull låg jag kvar i sängen härom morgonen och läste i två timmar och det händer inte ofta. Precis så ska det vara när man läser. Inte sant?

onsdag 5 maj 2010

En lösning på problemet

Som små barn har inte lyckats engagera mig, eller, rättare sagt så har jag inte lyckats engagera mig i Perrottas roman. Den är bra, men säger mig liksom inget. Inte just nu i alla fall. Till och med den mysrysare jag stack emellan med talade mera med mig. Eller det var kanske just det att den inte sa mig något alls utan bara underhöll mig lite som gjorde att den kändes bättre? Ibland är det ju så att inget känns bra, ingen bok känns okej och det är verkligen ett obehagligt tillstånd man hamnar i då. Man öppnar en bok, bläddrar i den, men lägger ifrån sig den igen och längtar efter något som man inte riktigt vet vad är. Igår kväll plockade jag fram Pat Conroys Tidvattnets furste och läste femtio sidor. Efter Driving Miss Daisy som jag sett tidigare på kvällen ville jag ha mer av amerikanska södern. Conroy var helt okej. Den är bra, välskriven och wow, vilka underbara beskrivningar av naturen, marsklandet, saltvattnet, räklukten... Men ändå kände jag mig inte helt tillfredsställd.
Men nyss fick jag lösningen på mina problem: Blodläge finns att hämta på bibblan. Hurra! Äntligen mer Johan Theorin.

måndag 3 maj 2010

Hovmän

För att riktigt råhylla Kerstin Thorvall flåsklistrar jag in ett par bilder istället för att skriva något vettigt. Leve kungahusen!

En ung Charles med ex-flickvännen Jane. Vad är det de säger i The Rutles? "It must have been the trosers".


Hans kungliga sexighet prins Joachim.


Och så en ingift förmåga: Ari Behn.


lördag 1 maj 2010

"I'm not that good"

Doris Day och Rock Hudson från Pillow Talk. Vilken klänning!

Den här veckan handlade P1:s Stil om Doris Day, den coola - i mina ögon - och kanske en aning misstolkade/missförstådda skådespelerskan. Hon var en klok flicka som gillade att gå och lägga sig tidigt och varken drack eller rökte. En grymt bra sångerska var hon också.
I programmet talas också om femtiotalets klädstil i övrigt och bland andra Jan Stenmark intervjuas.

Nellie McKay har gjort en skiva för att hylla Doris Day: Normal as Blueberry Pie:


Om ni missade programmet är det bara att gå in på Sveriges Radios websida och lyssna igen.
Stil är för övrigt ett väldigt bra och välgjort radioprogram och dessutom allmänbildande. Den som tror att det "bara" handlar om mode tar fel. Det enda jag hakar upp mig på är att alla reportrar pratar på samma sätt; de pauserar mellan varje fras som om de försöker härma programledaren Susanne Ljungs sätt att tala. Och varför måste Marie Birde prata som en femåring?
Men i vilket fall som helst så är det ett hörvärt program som förgyller tidiga lördagsmorgnar. Nästa vecka handlar det om Elizabeth Taylor.