torsdag 22 oktober 2009

Knäppgökar

Min förra chef sa alltid konkluderande, när vi talat om någon konstig figur, att "ja, alla är vi olika". Och det uttalandet rymmer faktiskt allt.
På min arbetsplats finns det många stammisar. Många kommer in varje dag, vissa blir man glad när man ser, andra inte. De låntagare man har minst lust att prata med dras obönhörligen till en som järnfilspån till en magnet. (Men det är som med män: de man inte är intresserade tror att man vill ligga med dem hur avvisande man än är, men de man verkligen vill knulla fattar ingenting.) Jag gjorde misstaget att svara en dam i sjuttioårsåldern när hon började prata med mig och nu hänger hon sig på mig så fort ögonkontakt etablerats - alltid på grund av slarv från min sida. Damen babblar i ett rasande tempo och bryter kraftigt på sitt hemspråk, eller rättare sagt: hon fyller i med icke-svenska ord där hon inte kan det svenska. Och det är märkligt irrelevanta saker hon kommer med (de gånger jag hänger med i samtalet som för det mesta sköts uteslutande av henne).
En annan besvärande figur är Norman. Jag kallar honom så på grund av att han bor tillsammans med sin mamma, trots en ålder på åtminstone fyrtio år (Psycho, ni vet). Han är kort, rätt fet och skallig. Varje dag kommer han till biblioteket och skriver ut bilder. Han flinade igår när jag gav honom utskrifterna och sa på grov dialekt (oh, den är inte vacker): "Jag har en sådan här tjock pärm med bilder nu, hö hö" och måttade cirka sju centimeter med fingrarna. "Nähä?" sa jag måttligt intresserat men det märkte han såklart inte, och började närma mig en annan låntagare som behövde ha hjälp.
Hans fuktiga hundögon följer mig vart jag än går i biblioteket. Jag kan inte rå för det, men he gives me the creeps.

Sedan finns det naturligtvis massor av trevliga och välartade låntagare som man glatt välkomnar och byter några ord med. De är tack och lov betydligt fler än knäppgökarna, även om den senare gruppen märks mer. Ett märkligt men ofrånkomligt faktum.

Inga kommentarer: