söndag 27 december 2009

Jag och jaget och fåglarna och underbara ben

Jag gillar Jaget och fåglarna av Maj-Britt Wiggh. Den är oerhört välskriven, intressant och tja, bra. Men lik förbannat klarar jag inte av att läsa ut den (har läst hälften). Jag vet inte riktigt varför, men det har förmodligen något att göra med att jag inte hittar det minsta jag kan identifiera mig med; inget jag kan känna igen mig i; inget jag varit, inget jag är, inget jag skulle vilja bli. Jag vet att jag är en dålig människa - en dålig läsare - som inte läser ut boken bara på grund av detta. Tål jag inte lite motstånd? Jo, det gör jag - om det känns fruktbart, om motståndet verkar leda mig någonstans. Som det är nu kan jag inte koncentrera mig på Jaget och fåglarna och jag skäms eftersom det så uppenbart är en bra roman. Men jaget intresserar mig inte.
Jag har oftast inga problem med att lägga ifrån mig en bok jag inte vill läsa klart. Det finns så många bra romaner jag inte läst, romaner som jag skulle älska med varenda nervcell, som jag kan ägna mig åt istället - som exempelvis Flickan från ovan. När den kom fick jag för mig att den tillhörde samma kategori som Pojken som kallades det - jag menar, titeln - hallå? Flickan hit och pojken dit, nej tack. Men efter att ha läst Månvarv och peppats av Camillas inlägg om den kommande filmen visste jag att det var dags. Och när ju Maj-Britt Wiggh trilskades så uppenbarade sig ett ypperligt tillfälle att plocka ner det nästan orörda antikvariatfyndet från hyllan. Flickan från ovan, eller The Lovely Bones som låter bättre, är fantastiskt bra. Och jag flyter igenom den, utan minsta tvekan eller motstånd.
Precis som det ska vara.

fredag 25 december 2009

Det blödande hjärtat

Igår kväll medan jag satt och väntade på att Lewis skulle börja, satt jag inbäddad i filt, te och kakor i min soffa och läste klart Det blödande hjärtat av Andrew Taylor. Som jag tidigare sagt var den märkligt trög i början, men efter femtio-sjuttiofem sidor satte den en himla fart och jag fick svårt att släppa den. Mer tänker jag inte skriva. Läs istället Helenas inlägg om boken, jag håller med henne i vartenda ord.
Ibland måste man ju få lata sig lite. After all, det är ju juldagen idag.

torsdag 24 december 2009

Den eviga längtan till ljus och frid

Huset är fyllt av den behagliga doften av nybakade chocolate chip cookies, julklappscd:n True Love's Gutter med Richard Hawley hörs från stereon och brasan knastrar trevligt. Ja, det är ingen tvekan om att julefriden sänkt sig över min bläckfläckade tillvaro.
Det är underligt det där med julstämning och den förväntan man har på de här futtiga dagarna i december. Vad är det hyacintens doft minner om, vad är det jag suktar efter i början av advent, egentligen? Barndomens jular med klappinslagning med storebror, pappa som klädde granen, familjen samlad framför Kalle Anka eller vad? Det kommer ju i vilket fall inte tillbaka.
Men har jag upplevt någon jul överhuvudtaget som vuxen som varit lika tindrande som barndomens? Ja, faktiskt. Men den stämningen eller det tillståndet av lycka, eller vad man nu ska kalla det, berodde inte det minsta på hur pass mycket barndomsnostalgi jag framkallat medelst pinaler, pynt och pryttlar.
Jag tror att allt handlar om andra människor. Inte att de nödvändigtvis är närvarande rumsligt, men att man vet att de finns. Och att man finns i deras tankar. Gemenskap, närhet. Kärlek.
Nä, nu tar jag snart fram näsduken. Who needs It's A Wonderful Life, anyway?

Ha en riktigt fin jul, alla. Tänk på allt och alla ni tycker om. Och missa för allt i världen inte Kommissarie Lewis på Svt ikväll.

söndag 20 december 2009

Lektyr lämpad för jul

Efter femtio sidor blev det äntligen lite flyt i Andrew Taylors Det blödande hjärtat och nu är den ett rent nöje att öppna om kvällen. De första kapitlen var dock en aning ... sega. Jag kan inte förklara vad det var, men berättelsen flöt helt enkelt inte framåt. Inte då. Nu gör den det, tack och lov, och den blir allt mer spännande. Trots det tror jag att jag tar ett par dagars paus från den och ägnar mig åt Maria Langs Tragedi på en lantkyrkogård istället. Det är en oläst Lang och den ska tydligen utspela sig i juletid och det är en stämningsskapare jag gillar: böcker!
Dessutom har jag Jaget och fåglarna att läsa ut, en märklig men hittills underbar och fängslande roman. Språket, bilderna, figurerna... Mycket originell. Men varför i hela världen är omslaget så förfärligt?

tisdag 15 december 2009

Close your eyes and think of England

Tv-tips ikväll: Svt 2 klockan 18.00 visas en BBC-dokumentär om drottning Victoria, brittisk regent mellan 1837 och 1901, när hon trillade av pinn'. Det ska bli roligt att få veta mer om krutgumman som kallades the grandmother of Europe, eftersom hon gifte bort alla sina barn och barnbarn runt omkring på hela den europeiska kontinenten och på så sätt stärkte banden mellan länderna.

Här nedan en trailer från filmen The Young Victoria.

måndag 14 december 2009

Naturen har sin gång

I samma sekund som jag läste om Caroline Ringskog Ferrada-Nolis debutroman Naturen visste jag att den skulle vara något för mig. Naturromantiker som jag är så föll jag förstås för titeln och när jag på Adlibris läste några sidor som smakprov (strålande möjlighet) avgjorde det saken. Språket är fantastiskt och mycket eget, och på ett sätt som till exempel Amanda Svensson nog eftersträvar men tyvärr inte riktigt lyckas med, klarar Caroline Ringskog Ferrada-Noli av att skapa en huvudperson som är ganska rubbad och minst sagt originell i beteende och tankar. I flera av de stora dagstidningarnas recensioner har jag läst att denna huvudperson är obehaglig och skrämmande men själv gillar jag henne rakt av. Hon har slående giftiga och pricksäkra formuleringar och iakttagelser av samtidsfenomen och medmänniskor, men samtidigt en självdistans och faktiskt ett slags värme. Det trauma hon fortfarande, efter flera år, är präglad av gör att hon betraktar omvärlden i detaljer; som i ett förstoringsglas och då är ingenting vackert. Hon hatar allt och framför allt sig själv. "Jag hatar Stockholm. Men är det något jag hatar mer är det folk som hatar Stockholm" (s. 85) rymmer hennes sätt att resonera i ett nötskal. Allt eftersom berättelsen närmar sig slutet avslöjar Erika, huvudpersonen, allt mer om vad som hänt och kanske är det denna hennes "bekännelse" som möjliggör att sista meningen ändå ger löfte om att det finns hopp för henne; att hon till slut trots allt närmar sig en balans där hon inte längre hatar och äcklas av alla som fortfarande lever.
Naturen är en vansinnigt bra roman, språkligt är den ett rent nöje att läsa sig igenom och jag hoppas på fler romaner av samma dignitet från denna underbara författare i vardande.


söndag 13 december 2009

Skotskt blodsarv

Jag läste min första bok av Denise Mina för ett par veckor sedan och tyckte väl att den var ... sådär. Översättningen var nog inte särskilt bra; på flera ställen kunde man ana anglicismer och hemgjorda direköversättningar, men trots det var språket helt okej. Man får ju inte vara allt för petig. Intrigen var rätt spännande och jag medger villigt att jag läste fler sidor än jag egentligen orkade om kvällarna för att jag var tvungen att få reda på hur vissa obehagliga situationer utvecklade sig. Paddys hemmiljö i den stora, katolska arbetarfamiljen var i högsta grad motbjudande och klaustrofobisk. Och jag funderade på varför Paddy i ena stunden tänker att hon är stolt över att hon är arbetarklass och i nästa känner hur viktigt det är att bli journalist. Om arbetarklassen är så bra kan hon väl stanna där?
Äh, jag inser naturligtvis hur kluvet det är att komma från en klass med "anor" och samtidigt avsky att bli förknippad med den och vilja göra något annat, något mer av sig själv och sitt liv. Men det där förljugna romantiserandet av arbetarklassen har jag mycket svårt för.
Men trots det kommer jag förmodligen att läsa mer av Denise Mina. Hon var helt okej.

torsdag 10 december 2009

Ode to Jane Campion


När kommer den här filmen till Sverige? Har den redan kommit? Och redan försvunnit? Kommer den direkt på dvd? (Man kan kanske inte räkna med att svenskarna, med svenskarnas filmsmak kommer att springa benen av sig för att se en film om poeten Keats.) Jag längtar intensivt efter att se denna nya film av den fantastiska Jane Campion. Har hon någonsin gjort något dåligt? Jag älskar The Piano, An Angel at my Table, Holy Smoke, In the Cut och inte minst Portrait of a Lady. Det sätt på vilket hon skildrar intimitet (känslomässig och sexuell) är mindblowing. Så när hon nu ägnat en film om John Keats och Fanny Brawne är det som jag fått en dröm i uppfyllelse. Jag är nämligen en sucker när det gäller romantisk engelsk lyrik och får en klump i halsen när jag läser Ode to a Nightingale.

onsdag 9 december 2009

En vanlig dag på jobbet - en ögonblicksbild


Onsdag eftermiddag i december på biblioteket. Det är lugnt och tyst, och de två bibliotekarierna hjälper varsin låntagare vid receptionsdisken. Den ena blir klar med sin låntagare men hinner inte ens säga hej då till denna, förrän en man, modell äldre, stiger fram och slänger en näve mynt på disken och grinigt kräver: "Ge mig den här boken!" medan han daskar ner ett papper på disken intill mynten. Pappret är ett meddelande han fått hem om att hans reserverade bok inkommit till biblioteket och att han kan komma och hämta den. Mannens tonfall och ordval får bibliotekarien att häpet se på mannen och upprepa: "Ge mig den här boken?" "Ja, släng hit den nu, bara!" säger gubben mycket irriterat. "Det finns ingen anledning för dig att vara otrevlig" säger bibliotekarien och tittar på mannen utan en min av att vilja hämta boken. "Äh, otrevlig, men, va' fan? Släng hit boken nu då!" tjatar gubben.
Bibliotekarien vidhåller att mannen låter mycket otrevlig och att man faktiskt kan framställa sitt ärende på ett annat sätt än att ge order. Gubben fräser och blir allt mer otrevlig, faktiskt så pass otrevlig att andra låntagare säger åt honom att lugna ner sig och tänka på hur han uppför sig. "Men du har ju ett jobb" spottar gubben fram med illa dold avsky och menar förmodligen att det är bibliotekariens jobb att plocka fram böcker. Bibliotekarien medger att det visserligen är hennes arbete att hjälpa folk, men att det alltid blir trevligare om man är artig och visar lite respekt. Gubben tuggar vid det laget fradga men verkar inse att han inte kommer att få sin bok om han inte är tyst.
Bibliotekarien hämtar boken till mannen, ber om lånekortet, sträcker fram boken och ger honom kvitto på lånet, räknar ihop mynten - reservationsavgiften - och säger hej då, dock inte utan viss anspänning i rösten. När gubben försvunnit med sin ilska och sin bok får bibliotekarien mottaga mängder av sympati och uppmuntran från de andra låntagarna som bevittnat scenariot, och det är sådana människor - de varma, snälla, de som visar medmänsklighet - som får bibliotekarien att vilja fortsätta med sitt jobb istället för att antingen skaffa en AK4 och utföra en massaker eller ta livet av sig själv. Tack för att ni finns.

Scrooge, en riktig gullegris i jämförelse

lördag 5 december 2009

Goda kvällstips


Säga vad man vill om Svt:s pensionärsprogram Go'kväll, men det passar en tant som mig ypperligt - åtminstone fredagsprogrammen med matnyttiga film- och boktips. Skulle jag bli tvungen att välja mellan favoriterna C-G Karlsson och Göran Everdahl skulle det bli ren tortyr, men jag skulle antagligen ta Everdahl eftersom han förutom att ha gott omdöme också är rätt tjusig och otroligt smart. Trots det är C-G Karlsson en man i min smak. Förutom att han delar min faiblesse för Thomas Hardy, bekände han i gårdagens program att han har en guilty pleasure när det gäller gammal svartvit film och passade på att flagga för svensk films egen "Rebecca": " Moln över Hellestad" som kommer på dvd i veckan.

Men det var inte det jag skulle skriva om utan att en ny filmatisering av Thomas Hardys "Tess D'Urberville" kommer på tv i jul. Själv är jag svag för Polanskis version, i vilken hans då nyupptäckta Nastassia Kinski spelar huvudrollen, men å andra sidan har den ganska många år på nacken. Klockan 20.00 den 23 december visas del ett av fyra. Och jag kommer att sitta i min tv-soffa med näsduken beredd.

För övrigt tycker jag att man kunde ge ut Jude the Obscure på dvd igen. En av världshistoriens bästa filmatiseringar av en av litteraturhistoriens bästa och mest fruktansvärda romaner. I brist på filmen; läs den!

Kate Winslet och Christopher Eccleston (som inte är helt olik Göran Everdahl) i "Jude".

tisdag 1 december 2009

Britter i full mundering


Tänk, så här stylish blir det sällan, för att inte säga aldrig, i svenska riksdagen. Trist.

(På bilden ser vi Jack Straw och Lord Mandelson, av vilka den senares eventuella - spännande och turbulenta - memoarer ses fram emot av Robert McCrum på The Guardians bokblogg. )

En helvetes vinter

Så här i vintertid lockas jag ofelbart av litteratur (och bokomslag) som har med snö, kyla och jul att göra. Ergo; En helvetes vinter av Daniel Wodrell lånades hem och lästes under loppet av tre dagar (kvällar). Och, visst - jag gillade den. Den var helt okej. Ingen stor litteratur, varken stilistiskt eller innehållsmässigt. Men den var ett rätt trevligt sällskap.

En ung flicka i hillbilly-trakter tvingas att leta efter sin narkotikakokande, försvunne far för att rädda familjens hus från att mätas ut. Med bästa vilja i världen kan man inte påstå att släkten, det vill säga varenda kotte som bor i närheten, är särskilt tillmötesgående eller hjälpsam. Tvärtom. Den stackars tösen får vid ett tillfälle så mycket stryk att hon nästan dukar under och blir tvungen att lära sina småbröder att sköta hagelbössan. För i den här berättelsen bär alla vapen.
Varför mamman inte gör något? Nej, hon sitter mest i sin gungstol vid brasan, nedsjunken i ett välgörande tablettrus. Hur som helst, det ordnar sig till slut för flickan, men vägen dit är hård och konstigt nog rätt trevlig att följa.

Språkligt har romanen en hel del brister; det är lite tafflig översättning, inbillar jag mig. Stilmässigt påminner den om Joshilyn Jackson, vilket inte är fy skam. Men jag har lite svårt för gubbar som skriver om unga flickor och deras första sexuella erfarenheter. Jag kan inte hjälpa det. Men trots det är boken okej, som sagt. Läs och döm själva.

söndag 29 november 2009

Ingen slår Katharine Hepburn


När jag var liten visade Svt gamla svartvita filmer jämt. Och jag, till skillnad från de flesta jämnåriga, älskade det. Jag menar inte bara Helan och Halvan, Harold Lloyd och Buster Keaton-filmer, utan framför allt film från fyrtiotalet. Jag kunde alla skådespelare från den tiden lika bra, om inte bättre, än de som var med i "Familjen Macahan". Min största favorit var Katharine Hepburn. Ingen var som hon. Hon var vacker och rolig och hade alltid svar på tal, men också en sårbarhet och en skörhet man bara kunde ana där under den karska och rappa ytan. Det var på grund av henne i "Kamrat i svarta spetsar", lika mycket som Kate Bush, som jag började tona håret rött när jag var tretton.

Nu har jag en blygsam kollektion av dvd-filmer i min hylla som jag avser att utöka tills den rymmer alla gamla älsklingsfilmer. Nu finns där bland annat min favvo-Frank Capra "Vi behöver varandra" med Gary Cooper och Barbara Stanwyck, "Arsenik och gamla spetsar" med underbara Cary Grant, "En plats i solen" med Montgomery Clift och "En skön historia" med Katharine Hepburn, James Stewart och Cary Grant.



Igår såg jag på "Farväl till vapnen" med Gary Cooper. Trodde först att jag hittat en pärla, men ack så besviken jag blev! Den var riktigt dålig. Mycket på grund av den fullständigt avskyvärda
Helen Hayes som spelar hjältinnan. Nu har jag inte läst just den Hemingway-romanen, men jag kan inte föreställa mig att hjältinnan beskrivs som grodlik och sjukligt outvecklad i kroppen. Ja, ursäkta mig, men hon ser för läskig ut. Som ett slags mal! Tunna axlar, en och femtio lång, stort huvud, brett mellan enorma nedåtvinklade ögon och en liten läskig musmun.

Men förutom mitt problem med Hayes är det en klyschig föreställning av kärlek som Papa visar prov på. Som vanligt, får jag väl säga. Behållningen med Hemingway är, precis som med Lundell, språket. Jag jämför de båda eftersom de har en del likheter: fantastiskt språklig stil och romantiserade bilder av kvinnor och kärlek. Därför är det nog en god idé att läsa Hemingway istället för att se på en filmatisering, antar jag. Men inte just nu. Istället tänker jag plocka fram "Vi behöver varandra" (Meet John Doe) och vara nostalgisk en stund. Jag minns precis hur jag klippte ut en bild av Stanwyck och Cooper som fanns i "Röster i radio och tv" och sparade när filmen gick på teve runt julen -80 eller -81.

Et voila! Här är bilden!

onsdag 25 november 2009

Hellre ekologisk än rättvisemärkt

Så kom det nya larm i media om vanvårdade djur, grisar den här gången. Lagom till jul och allt - så lämpligt. Som om grisar inte vansköts året runt. Jag kan tänka mig att många framför teveapparaterna plötsligt mådde lite dåligt mitt i planeringen för julen. 'Ska man verkligen köpa skinka och pressylta fast de stackars djuren lider så?' tänkte de kanske. Men sedan viftade de antagligen bort de funderingarna när den mer högljudda och dominerande tanken kom: 'Men vi måste ju ha julskinka!'
Och så säljs det tonvis av skinkor från grisar som kanske inte direkt vanvårdats, men som knappast mått särkilt bra under de korta liv som de offrar för att vi ska smaska i oss av deras kroppar och utöka våra egna kroppshyddor.
Men jag funderar på varför inte fler människor väljer att köpa ekologisk. För att det är dyrare? Det är definitivt inget hållbart argument. Det räcker att dra ner på något annat för att få råd att köpa kött från ett djur som faktiskt haft det rätt schysst här i livet och som smakar hundra gånger bättre än de stackarna som varit instängda inomhus och trängts med sina kusiner. Hur kan man stoppa i sig kött från ett djur som inte har mått bra? All den energin finns ju kvar i köttet och kommer in i våra system. Är inte det en självklar tanke?

Anyhoo.
En annan höjdpunkt i media på sistone är Jan Björklunds ogenomtänkta och kortsiktiga argument mot Miljöpartiets påbud att försöka köpa närproducerat. Han menar att det är upprörande protektionistiskt och stänger ute fattigare länder som också borde få vara med och handla med oss i väst för att få en chans att bli rika.
Men vänta nu...? Finns det inte viktigare mål än att det ska vara så förbannat rättvist? Är det inte viktigare att Jorden - som rymmer människor från både västvärlden och fattigare länder - skyddas från klimatkatastrofer?
Att vara politiker och så infernaliskt fast i ett individperspektiv är skrämmande. Individen är kanske inte viktigast i vår värld och att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter kanske inte bör vara ett syfte i sig.
Utan en miljö som man kan leva i spelar det ju inte någon som helst roll hur rika och lika vi är.

lördag 21 november 2009

Ars longa, vita brevis

I Rocky-album numro femton blir Rocky talesman för min uppfattning av konst, eller rättare sagt min upplevelse av konst. Han säger
Jag har kommit på att jag inte får ut någonting av att titta på konst! Jag kan bara titta och tänka ' den där var trist, den där var fin, den där var rolig, den där var konstig, den där var ful...' En film eller en bok kan ju få en att känna sig helt konstig och dyka upp i huvudet flera år efteråt, men kan någon säga att de sett en tavla och blivit helt tagna? Utan att ljuga för att verka märkvärdiga?
Det är kanske fasansfullt ytligt och ett pinsamt tecken på den populärkulturella och oengagerade tid vi lever i, men ändå. Jag tror att Rockys mening stämmer överens med många andras - även kulturarbetares. Och trots att jag gått på konstskola i flera år så har jag inget särskilt intresse av eller för konst och konstnärliga uttryck, om jag ska vara ärlig. Och just därför var Martin Kellermans alster så vansinnigt befriande att läsa.

onsdag 18 november 2009

Subtilt spel


Först nu har jag sett filmatiseringen av Elizabeth Gaskells (oavslutade) roman Wives and Daughters - och den var absolut fantastiskt! Keeley Hawes är ju vacker som en dag och det subtilt elaka spelet från Francesca Annis är lysande. Däremot funderar jag på varför de valt lilleputten Tom Hollander som skön hjälte. Han och hans lemmar är uppseendeväckande korta och är han inte lite lik en apa?
Trots Nicke Nyfiken rekommenderas Wives and Daughters för vänner av brittisk viktoriana.

söndag 25 oktober 2009

Åtråvärt


Vad sägs om ett par tweed-sneakers?


Eller kanske ett par nätta slingbacks i samma material?
Något att drömma om när höstvindarna viner kring knutarna...



fredag 23 oktober 2009

En förlorad värld

"Två enorma svartvita tjurar skrämde mig genom att ljudlöst sticka sina stora ansikten över en grind och titta på mig med meditativ blick. Den här kvällen blev hela Englands tragedi klar för mig. Det här lilla, inte särskilt viktiga godset i hjärtat av vår avskilda landsbygd har nu förlorat sin sista squire. Ett helt socialt system har brutit ihop. Vad ska ersätta det utom massornas regering: okultiverade, hätska, barbariska, brackiga, fiender till allt vackert? Jag avskyr demokratin. Mer och mer tror jag på välvilligt envälde."


James Lees-Milne 1947, när han för National Trusts räkning fått en gammal släkt att överlämna sitt gods i deras händer.

På bilden Joan Plowright och make (Laurence Olivier)

torsdag 22 oktober 2009

Knäppgökar

Min förra chef sa alltid konkluderande, när vi talat om någon konstig figur, att "ja, alla är vi olika". Och det uttalandet rymmer faktiskt allt.
På min arbetsplats finns det många stammisar. Många kommer in varje dag, vissa blir man glad när man ser, andra inte. De låntagare man har minst lust att prata med dras obönhörligen till en som järnfilspån till en magnet. (Men det är som med män: de man inte är intresserade tror att man vill ligga med dem hur avvisande man än är, men de man verkligen vill knulla fattar ingenting.) Jag gjorde misstaget att svara en dam i sjuttioårsåldern när hon började prata med mig och nu hänger hon sig på mig så fort ögonkontakt etablerats - alltid på grund av slarv från min sida. Damen babblar i ett rasande tempo och bryter kraftigt på sitt hemspråk, eller rättare sagt: hon fyller i med icke-svenska ord där hon inte kan det svenska. Och det är märkligt irrelevanta saker hon kommer med (de gånger jag hänger med i samtalet som för det mesta sköts uteslutande av henne).
En annan besvärande figur är Norman. Jag kallar honom så på grund av att han bor tillsammans med sin mamma, trots en ålder på åtminstone fyrtio år (Psycho, ni vet). Han är kort, rätt fet och skallig. Varje dag kommer han till biblioteket och skriver ut bilder. Han flinade igår när jag gav honom utskrifterna och sa på grov dialekt (oh, den är inte vacker): "Jag har en sådan här tjock pärm med bilder nu, hö hö" och måttade cirka sju centimeter med fingrarna. "Nähä?" sa jag måttligt intresserat men det märkte han såklart inte, och började närma mig en annan låntagare som behövde ha hjälp.
Hans fuktiga hundögon följer mig vart jag än går i biblioteket. Jag kan inte rå för det, men he gives me the creeps.

Sedan finns det naturligtvis massor av trevliga och välartade låntagare som man glatt välkomnar och byter några ord med. De är tack och lov betydligt fler än knäppgökarna, även om den senare gruppen märks mer. Ett märkligt men ofrånkomligt faktum.

lördag 10 oktober 2009

när jag hör ordet kultur osäkrar jag min mentala revolver

Lördagar på biblioteket är ganska trevliga i jämförelse med resten av veckans arbetsdagar. Folk som kommer till biblioteket på lördagar har inte så förbannat bråttom utan strosar runt i lugn och ro, småpratar med varandra och med personal och man slipper för det mesta de mest outhärdliga låntagarna; de stressade och ganska otrevliga - de som inte ser en som medmänniska utan som en funktion, ett hjälpmedel för dem att få det de vill ha - snabbt!

Nyss kom en gosse som ville ha en bok vars titel jag inte kunde uppfatta. Han envisades med att upprepa den med ett märkligt "Kiiiis"-ljud mitt i. "Kan du bokstavera det?" frågade jag. "Ja-a", svarade han frågande och nästan lite irriterat. "C-a-s-e" fortsatte han. "Jaha, case!" utbrast jag lättat. "Ja-a, kiiiiis", bekräftade han med ett tonfall som antydde att han tyckte jag var både trög och puckad.

Är det underligt att man ibland känner en viss... öh... otålighet bubbla under sin civiliserade fernissa?

söndag 9 augusti 2009

Stilsäker

Clive Owen

Hur snygg som helst trots att bilden är svartvit och man inte ser den blå blicken. Det är något mycket speciellt med mörkt hår och ljusblå ögon. Eller är det bara mitt Elektra-komplex som talar?

fredag 17 juli 2009

Fjärilar och annat som fladdrar i sommarnatten

Viktoriana med perverterad överklass, incest, våld och skönhet samt en livs levande guvernant i besittning av ett skarpt intellekt, en sval yta men ett inre hett som en vulkan. Strålande skådespel och vackra miljöer och en förfärlig men underbar story.


En fantastisk film efter en fantastisk roman: Angels and Insects (A S Byatt) med Kristin Scott Thomas och Patsy Kensit. Fjärilar och änglar på svenska.

lördag 11 juli 2009

Stilsäker


I used to rule the world, seas would rise when I gave the word. Now in the morning I sleep alone, sweep the streets I used to own.
Coldplay. Viva la Vida.

onsdag 8 juli 2009

Känna igen

Det är en snudd på surrealistisk upplevelse att komma tillbaka till den stad man inte varit i på många, många år. Och dessutom börja arbeta på ett ställe där man är exponerad för the public eye. Och vem möter jag först av alla på min första arbetsdag om inte mitt livs enda engångsligg. Och idag såg jag en person som gick i en parallellklass på gymnasiet. Då var han en åtråvärd cool snygging men nu hade jag svårt att förstå tjusningen med honom. Häromveckan hjälpte jag någon jag gått i samma klass som; då uppfattade jag henne som en pain -in- the -butt, nu var hon hur trevlig som helst. Det hade hon antagligen varit för tjugo år sedan också, om jag gjort mig besväret att ge henne en chans. Det är inte alltid ens föreställning om någon stämmer. Tack och lov.




Men bortsett från gamla spöken är det underligt att gå på de gator man trampade för tjugo år sedan, se hur staden förändrats men känna igen ansikten, attityd, atmosfär. Jag vet inte om det är en bra eller en dålig känsla. Förmodligen är det båda delar.

lördag 13 juni 2009

Ode to Kate

Jag hittade, fantastiskt nog, Kate Atkinsons senaste i paperback ("When Will There Be Good News?") i min lokala bokhandel och har legat och läst den hela dagen. Dels för att slippa se det eländiga regnet som får bladverk att tyngas ner mot marken och gräset att lägga sig. Men självklart mest för att boken är så förbannat omöjlig att lägga ifrån sig. Det är hennes bästa på länge, skulle jag vilja påstå. Kate Atkinson är precis lika skicklig författare som hon är tjusig. Och det säger inte lite.

Kate, I love you.

Jag älskar att man först fastnar i den makalösa prosan och sedan bombarderas av våldsamma incidenter, den ena värre än den andra, fullkomligt oväntade händelser. Knivdåd, mord, drunkningar, tågolyckor, fler mord, ensamma barn, övergivna barn, döda mammor, mördade systrar ... Man bli drabbad och berörd. Hon är helt otrolig på att teckna personporträtt. Hon använder exakt rätt ord, exakt rätt fraser för att man ska lära känna det ganska komplexa persongalleriet. Och det är så hjärtslitande allmänmänskligt.
Och jag har aldrig tidigare velat åka till Edinburgh så mycket som jag vill nu.

När min bror på min inrådan läst "Mänsklig krocket" gav han mig en fantastisk komplimang som jag sparar i byrålådan, for a rainy day som idag. Han sa "Om du hade skrivit en bok hade du skrivit så här". He knows me so well.

onsdag 6 maj 2009

Medelhavsdrömmar

Italien måste vara det mest fantastiska land i hela världen. Ett av dem i alla fall. Italien har allt. Framför allt ett underbart kök man aldrig tröttnar på.

Jag gillar bland annat Spaghetti alla Puttanesca, men gör en egen version utan sardeller eftersom jag anser det vara en vidrighet av sällan smakat slag. Man bryner vitlök i olivolja, lök och pepperoncino. Sedan häller man på krossad tomat och kokar upp. Sedan häller man i kapris i vinäger och svarta urkärnade oliver. Vill man variera kan man ha i lite tonfisk. Viktigast för en Puttanesca är att den smakar vitlök, är stark och salt. Strö över rikligt med persilja och basilika. Häll såsen över spaghettin och låt pastan dra åt sig smakerna. Ett vitt mineraligt vin, som Canaletto, passar utmärkt till.



Ät och dröm om det här ....

Det är många år sedan, alldeles för många, som jag var vid Medelhavet. Under flera år vistades jag längre perioder i Italien och jag kan gripas av en otroligt stark längtan efter det livet ibland. Inte livet jag levde då, utan tillvaron i Italien. Smaken av brödet, camparin före middagen, ljudet av röster nere i gränden, tanternas hucklen och gubbarnas tandlösa skratt. De fåniga närmandena från italienska killar på supermercaton, den barska parkeringsvakten nere i Cisano. Skinkan som var så mör att den föll isär - men det var bara Lisettas skinka som var så fin. Hon hade också de godaste grissini med lök i. Dagar på stranden, panini med skinka, olivpasta, tonfiskmajonnäs, bel paese och tonfisk - allt på samma smörgås. Tanten som kom med nyfriterade vaniljmunkar. Duschen efter en dag vid havet. Tystnaden när vinden mojnade klockan sex. Nätterna jag sov ute på terassen under stjärnorna.
Men framför allt - det stora blå. Medelhavet. Inget hav är som det. Längtan finns som en fysisk del av mig själv som ibland blir svår att negligera. Medelhavet är ett gift. När det väl tagit plats i kroppen kan man inte bli fri.

måndag 4 maj 2009

Objekt eller subjekt

Så här absolut sjukt vacker var Elizabeth Taylor en gång. Inte när hon var helt ung, utan när hon fått några år på nacken och lite karaktär i nyllet. Utstrålning, erfarenhet. Sexappeal, som man sa förr.



Jag funderade lite på skillnaden mellan Marilyn Monroes attraktionskraft och Taylors. Visst är Marilyn mycket tilltalande och erotisk, åtminstone på en del bilder, men jag hade alla gånger valt Liz som object of my desire. Marilyn tilltalar nog människor som är en aning osäkra på sin förmåga, sin potential, sin sexualitet. Henne knullar man, liksom. Men Liz är en kvinna man knullas av. Hon har krav, lidelser, önskemål, egna behov. Hon är inte den som kniper käft om det är något hon inte är nöjd med. Att behaga är inte hennes främsta mål.

Det här är naturligtvis bara fria fantasier och har förmodligen inget som helst att beskaffa med verkligheten.

lördag 2 maj 2009

Brott och straff

Victoria

Ikväll fortsätter Lynda la Plantes lysande serie Trial and Retribution på SVT1. Eller Brottet och straffet som den heter på svenska. La Plante är geniet bakom många crime-serier, bland annat Änkorna på åttiotalet samt I mördarens spår med Helen Mirren i huvudrollen.
I Trial and Retribution är det numera den rent ut sagt skitsnygga Victoria Smurfit som har huvudrollen som hårt pressad kriminalkommissarie.

Det var i ett av de första avsnitten jag såg Richard E Grant första gången och föll som en fura - trots att han är spritt språngande galen och mördare och slänger offrets huvud som blivit fullt av mask på kommissariens skrivbord. Han är fullkomligt lysande, en av de absolut bästa skådespelarna i Storbritannien. Och ingen kan tala brittisk engelska som han (hans betydligt äldre hustru lärde honom det, har jag hört, före det hade han Swaziland-dialekt). Och han har de kanske blåaste ögonen i landet också, icke att förglömma.
Richard E Grant har för övrigt medverkat i kultfilmen Whitnail and I samt var efter Nicole Kidman i Portrait of a Lady. Jag är glad att jag inte var Ladyn i den sistnämnda filmen. Hur katten skulle man kunna välja mellan Richard och Viggo Mortensen? Vilken mardröm. Tur att man slipper ta itu med sådana saker.


Richard

söndag 12 april 2009

Filmfläta

Påskafton tillbringade jag framför min dvd och A Passage to India från 1984 (efter en roman av E M Forster). Judy Davis är utsökt och mycket lik sin fellow aussie Nicole Kidman. Numera är förstås båda två en aning förändrade när det gäller utseendet, av olika orsaker. Den ena på grund av att åren gått, den andra på grund av diverse operationer och medvetna åtgärder såsom ögonbrynsplockning och hårfärgning. Visserligen är Nicoles ögonbryn gudomligt vackra nu men en fantastisk skådespelerska har hon alltid varit. Liksom Judy Davis spelar hon med små medel, uttryck i ögonen, en minimal ryckning i läppen. Lysande.

Bäst är nog Kidman i Portrait of A Lady, av Jane Campion efter en roman av Henry James. Campion som bara gjort otroligt bra filmer; Holy Smoke, Pianot, In the Cut ... (i vilken Meg Ryan gör sin bästa rollprestation någonsin - men hon har också något inpumpat i läpparna, liksom Nicole..)

Med i A Passage to India är också min gamla favorit Peggy Ashcroft. Hon är för övrigt fantastisk i serien Juvelen i kronan som spelades in någon gång i början av åttiotalet, efter en romansvit av Paul Scott.

Det är David Lean som gjort A Passage to India och han har också gjort den otroligt vackra filmen Lawrence av Arabien där Peter O'Tooles ögon är blåare än någonsin. Har någon filmhjälte varit vackrare än han, där i öknen?


Andra fantastiska ökenfilmer är The English Patient (byggd på en roman av Michael Ondaatje), den mest romantiska film som gjorts, och The Sheltering Sky (efter Paul Bowles roman).


Häpnadsväckande bra båda två. Det är något särskilt med ökenfilmer.
Det är något särskilt med film överhuvudtaget. Hur skulle man kunna leva utan dem? Så fattigt och futtigt livet skulle vara.


T. v. Ralph Fiennes i The English Patient, ovan Judy Davis i A Passage to India, Nicole Kidman i Portrait of a Lady och ett nytaget porträtt(sic!) samt Peter O'Toole i Lawrence of Arabia.

lördag 21 mars 2009

Återfunnen hjältinna

Bland mina undanlagda cd-skivor - undanlagda på grund av att jag sällan spelar dem samt har utrymmesbrist - hittade jag en gammal favorit. Ghost of A Dog med Edie Brickell and the New Bohemians från 1990. Jag älskade den skivan och lyssnade jämt på den. Edie är en fruktansvärt begåvad låtskrivare och musiker och jag blev glatt överraskad när jag fyra år senare läste att hon gift sig med Paul Simon. Han producerade också albumet som kom 1994, Picture Perfect Morning, som jag om möjligt tyckte ännu mer om än det föregående. Det var en viktig och avgörande tid för mig och jag fick ofta ångest när jag lyssnade på hennes texter, där det antyddes att någon inte mådde bra i sin tillvaro. Som ville bort, ut. Precis som jag ville, även om det tog två år för mig att ta mig samman. Edie är däremot fortfarande gift med Paul.

Jag hälsar Edie tillbaka till min skivhylla.


I'm glad no one's here just me by the sea
I'm glad no one's here to mess it up for me
I'm glad no one's here just me by the sea
But man, I wish I had a hand to hold

Edie Brickell, Me By the Sea (Ghost of A Dog)


lördag 10 januari 2009

Stilsäker


David Niven

Six Ribbons

Januari är en märklig månad (tanken stulen från frenchmix). Den är kanske mer än andra mycket beroende på vad man får. Minsta solstrimma - bokstavlig eller metaforisk - gör att allt är ljust, varmt och för en framåt och allt mörker i världen har vikt undan. Å andra sidan gör minsta motgång att mörkret faller över en och vinter och stagnation är utan slut.

Idag var en bra dag och alldeles nyss hörde jag en sång på SR Minnen jag glömt existerade och blev glad för påminnelsen. Jon English Six Ribbons, en fantastiskt vacker kärlekssång. Och den glädjen får mig att hålla ut ännu ett tag. För jag vet att det kommer ljusare tider. De är redan på god väg.